Viktnedgång o funderingar
Har gått ner nästan 38 kg, imorgon är det åter dags för vägning, alltid lika spännande då måndagen kommer och jag skall ställa mej på vågen.
Tyvärr så ser jag själv ingen skillnad i spegeln konstigt nog,visst märker jag i kläder och så,men häng magen finns ju kvar ,och den kommer jag nog få leva med
Tror ni att kroppen själv känner att det är dags att stoppa upp nedgången på vikten sen?
Ska jag bara vara tacksam och lita på att kroppen fixar detta själv?!
Jag tror att man ska vara mycket observant på vikten och inte låta det "bära iväg" för mycket - varken uppåt eller nedåt.
"En sjöman ber inte om medvind, han lär sig segla"
Idag har jag jobbat med min "blåljus" och min kompis där sa att då vi hade Planeringsdagar så hade en annan av mina arbetskompisar frågat hur mycket jag har gått ner och sen så sa han: "hon är ju riktigt söt" Varför skall man få dessa koplimanger först då man gått ner i vikt? varför inga komplimanger då man är överviktig?
Jag tror att redan insikten i att det ligger mer bakom övervikten än enbart lite för mycket / för god mat ger bättre förutsättningar. Om man är medveten om att maten & / övervikten fyllt en funktion, av någon anledning har behövts, så blir man inte lika överrumplad om problematiken dyker upp någon annan stans... Och framför allt förväntar man sig inte att man alldeles gratis och per automatik ska bli lyckligare bara för att man blir smalare...
Insikten är steg ett, och att det är en knölig väg att gå, massor med jobb att göra, är ju inte så konstigt, hade det inte varit komplext hade vi knappast behövt bli sjukligt feta innan vi tog tag i problemen...
Jag tror också att det som gäller är tålamod med sig själv. Man kan inte forcera fram det inre arbetet, men man kan ta myrsteg och fundera på saken medan processen till synes "vilar". Trots att man inte är medveten om allt som händer inuti så rör det på sig när man väl startat den process det är att ta tag i sitt liv sin hälsa och sitt välmående... Det är lite som med viktnedgången, fast vågen står still förändras kroppen
Livet skall LEVAS här och nu, annars missar vi det i väntan på "sedan"...
Tyvärr så ser jag själv ingen skillnad i spegeln konstigt nog,visst märker jag i kläder och så,men häng magen finns ju kvar ,och den kommer jag nog få leva med
Tror ni att kroppen själv känner att det är dags att stoppa upp nedgången på vikten sen?
Ska jag bara vara tacksam och lita på att kroppen fixar detta själv?!
Jag tror att man ska vara mycket observant på vikten och inte låta det "bära iväg" för mycket - varken uppåt eller nedåt.
"En sjöman ber inte om medvind, han lär sig segla"
Idag har jag jobbat med min "blåljus" och min kompis där sa att då vi hade Planeringsdagar så hade en annan av mina arbetskompisar frågat hur mycket jag har gått ner och sen så sa han: "hon är ju riktigt söt" Varför skall man få dessa koplimanger först då man gått ner i vikt? varför inga komplimanger då man är överviktig?
Jag tror att redan insikten i att det ligger mer bakom övervikten än enbart lite för mycket / för god mat ger bättre förutsättningar. Om man är medveten om att maten & / övervikten fyllt en funktion, av någon anledning har behövts, så blir man inte lika överrumplad om problematiken dyker upp någon annan stans... Och framför allt förväntar man sig inte att man alldeles gratis och per automatik ska bli lyckligare bara för att man blir smalare...
Insikten är steg ett, och att det är en knölig väg att gå, massor med jobb att göra, är ju inte så konstigt, hade det inte varit komplext hade vi knappast behövt bli sjukligt feta innan vi tog tag i problemen...
Jag tror också att det som gäller är tålamod med sig själv. Man kan inte forcera fram det inre arbetet, men man kan ta myrsteg och fundera på saken medan processen till synes "vilar". Trots att man inte är medveten om allt som händer inuti så rör det på sig när man väl startat den process det är att ta tag i sitt liv sin hälsa och sitt välmående... Det är lite som med viktnedgången, fast vågen står still förändras kroppen
Livet skall LEVAS här och nu, annars missar vi det i väntan på "sedan"...
Kommentarer
Trackback
